Tankar efter två veckor

Det är kallt ute, det duggar, det blåser som sjutton, jag ställde in en surflektion, sitter med mer kläder på mig än jag gjorde i Orsa bredvid ett supervarmt element, och tittar ut över havet som mest är skum.. Är trött och melankolisk idag. Det patetiska är att sorgen i kroppen kommer från den bittra tanken på att jag om två månader måste lämna det här stället. Varför ödsla energi på att tänka på det?

Storstadsliv, eller stadsliv överhuvudtaget, i Sverige, är inte något som gör mig lycklig i hjärtat på samma sätt som ett aktivt liv, vid havet och nära naturen, i solen med härliga människor gör. "Det var ju inte en världsnyhet direkt" tänker du.. alla gillar väl den typen av atmosfär. Men för mig betyder det mer.. För det första ger det mig sjukt mycket energi att jobba med och träffa exalterade resenärer varje dag, umgås med de som bor här som har ett sånt härligt sätt att se på saker. För det andra så tror jag nästan att jag kan jobba med typ vad som helst, bara jag får bo såhär och träffa den typen av folk. På ett sånt här ställe behöver man inte så mycket pengar, för här behöver man ingenting. Det kanske inte är precis just här som jag vill bo, men på ett ställe som detta. - Känns lite som det här är ett kvitto på att allt jag har tänkt mig innan är precis det som är rätt - lite som att jag har hittat hem.

(att ha i åtanke, jag har jobbat exakt två veckor idag.. med tiden kanske detta inte är vad jag tror nu, men har aldrig känt det jag känner nu)

Cantinho da baía